Maya Deren: banbrytande artist
Porträtt
Maya Deren (1917-1961) var en pionjär inom den amerikanska efterkrigstidens avantgardefilm. Feministisk inspiratör, banbrytande koreograf, Voodooprästinna, etnograf, filosof, dansare och poet. Ett "flower child" före sin tid som vägrade låta sitt stora krulliga hår klippas i tidsenliga frisyrer och som klädde sig helt efter eget huvud. Inte undra på att denna fascinerande multitalang inspirerat mängder av konstnärer inom olika områden, och fortfarande lockar åskådare och beundrare.
Maya Deren var en av de första att experimentera med dansfilm, och förändrade totalt synsättet på vad dans och film kunde vara. Dansfilmfestivalens andra dag vigdes därför åt ett specialprogram curerat av Alla Kovgan och Christina Galanpoulou, en rysk filmmakare bosatt i Boston och en grekisk konsthistoriker och grundare av festivalen VideoDance i Aten. Efter en introduktion visas regissören Martina Kudlácêks In the Mirror of Maya Deren, en riktig djupdykning i Derens liv och konstnärskap.
Vi kommer henne in på skinnet i denna välgjorda och stämningsfulla dokumentär, full av exklusivt material och med stämningsfull musik signerad John Zorn. Därefter visas sex av Maya Derens egna kortfilmer ackompanjerade av livemusik från den svenska elektronikaartisten Sophie Rimheden. Hon gör ett fantastiskt jobb; musiken är abstrakt, vacker, stämningsfull och precis sådär lagom åbäkig. Det är nästan som om filmerna vore gjorda för Rimhedens musik. Samarbetet blir också ännu en påminnelse om hur tidlösa Derens filmer är, och att bra konst saknar bäst föredatum. Det är upplyftande att se hur hennes speciella stil inte har stelnat till att enbart platsa i ett filmhistoriskt arkiv, utan än idag vrider ut och in på människa, tid och rum.
Maya Deren föddes som Eleanora Derenkovskaya i Kiev den 29:e april 1917, det ryska revolutionsåret. Politiska och ekonomiska faktorer tvingade familjen att 1922 fly till New York, där fadern förkortade efternamnet till Deren och startade en psykiatrimottagning. I New York växte hon upp, studerade journalistik och litteratur, och blev sedermera personlig sekreterare åt dansaren och koreografen Katherine Dunham. Denna Dunham gav henne dansklasser och introducerade henne för den haitiska Voodookulturen med dess speciella dans, något som kom att prägla Derens konstnärskap under resten av hennes liv.
Under studietiden hade Deren ett kortvarigt äktenskap med en rysk socialist, det sprack när hon i Los Angeles mötte den tjeckiska emigranten och filmmakaren Alexander Hammid. 1943 blev han hennes andra make. Det var också Hammid som gav henne namnet Maya efter Buddhas mor, men namnet betyder också vatten och "illusionens slöja" inom den hinduiska mytologin. Hammid blev den som introducerade Maya för film, vilket kom att förändra hela hennes liv.
Före filmens intåg var Deren huvudsakligen poet, med egna ord: "not a very good poet, because my mind worked in images which I was trying to translate into words." I filmen ansåg sig Deren inte ha hittat ett nytt medium, men att äntligen ha hittat hem till den värld där språket var hennes modersmål. I Kudlácêks dokumentär berättar Maya Deren själv med sin hesa, nästan spruckna röst: "If I did not live in a time when the film was accessible to me as a medium I would have been a dancer or perhaps a singer. My reason for creating them is almost as if I would dance, except this is much more marvelous dance. It's because in film I can make the world dance." Det går nästan rysningar utmed kroppen, så självklart känns det.
När Deren hittade fram till den uttrycksform som skulle bli hennes hade filmen funnits i ungefär 40 år och redan skapat flera både kommersiella och experimentella grupperingar som Deren var mycket väl medveten om. Men istället för att gå med i någon av dem grundade hon en helt ny form av filmkonst. Hon kritiserade starkt det mansdominerade Hollywood för dess konstnärliga, politiska och ekonomiska monopol inom den amerikanska filmen och för att vara alltför litterärt bunden. "Mina filmer kostar vad Hollywood spenderar på läppstift", sa Deren själv, och stod som stark motståndare till allt vad Hollywood kom att betyda. Men hon kände sig inte mer hemma i den abstrakta filmvärlden.
Meshes of the afternoon
Många försökte para ihop henne med surrealiströrelsen, men alla sådana försök gjorde Deren rasande. Hennes första film från 1943, Meshes of the Afternoon med sig själv och maken Hammid i huvudrollerna blev också hennes mest berömda. Den är full av freudianska omgivningar, drömlika landskap, undertryckt sexualitet och feministiska referenser - och gjorde henne till något av en ikon inom surrealism- och dadaismen. Trots framgången försökte Deren under resten av sitt liv tvätta bort surrealiststämpeln, hon sökte desperat efter ett alternativ till rörelsen och värdesatte sina senare filmer mycket högre.
At Land som kom 1944 experimenterar likt debuten med tid och rum, kanske ännu mer. Där spelar Deren en alienerad människa, uppspolad på en strand, som misslyckas med att integrera sig i miljön av socialiserande människor. Kompositören John Cage var delaktig i filmprocessen och syns också däri som en av alla middagsgäster runt ett långbord. Det är ett mästerverk som genom ett dagdrömmarfilter behandlar känslor av makt, oro, utanförskap och sexualitet. Deren själv menade att där Meshes in the Afternoon på ett nästan expressionistiskt sätt visar den inre världens möte med den yttre, handlar At Land mer om den yttre världen och dess dynamik. Hon jämförde sina filmers utveckling med att gå från att handla om en fisk, för att till slut handla om havet och det stora hela.
Maya Deren fortsatte att experimentera med film, och upptäckte till sin stora förtjusning fler fördelar ju mer hon spelade in och redigerade. Slowmotion var en av de saker som fascinerade henne omåttligt. Hon menade att det var "tid i mikroformat", och fann att det kunde göra underverk med de mest vardagliga rörelser. Att spela upp rörelser baklänges, eller filma med en uppochnervänd kamera blev också tekniker som Deren återkommande använde sig av. Hon menade att det inte bara visar en ny kvalitet i rörelsen som sådan, utan också skapar en högst revolutionerande ny verklighet. Hennes filosofiska tankar kring konsten och tekniken finns nedskrivna i boken An Anagram of Ideas on Art, Form and Film och i flera av de många artiklar hon fick publicerade.
Maya Deren var säkerligen inte den första att filma dans, men hon gjorde de första seriösa försöken att bygga en bro mellan dansens och filmens medium, och identifiera förhållandet däremellan. Att föreviga dans för dansens skull fann hon ointressant. Deren frigjorde dansen från det geografiska, rumsliga och tidsmässiga beroendet och gick ibland så långt som att frigöra den ifrån rörelse. I hennes filmer är dans ofta vad vi kan kalla en slags icke-dans, som reaktion mot vad som idag ibland kallas dans-dans.
Deren använde kameran och redigerandet på ett sätt som skapade nya koreografiska mönster, rörelser och utrymmen. Men den stora förändringen med hennes filmer var dans och tidsperspektivet. Därför kan vi i A Study of Choreography for the Camera (1945) se ett baletthopp som varar i en och en halv minut. I Ritual of Transfigured Time (1945-46) dödar tiden; flickan rör sig långsammare och långsammare för att så småningom stanna upp helt, medan fönstret förvandlas till en brud.
Redan som barn fascinerades Deren av det mänskliga psyket. I Ryssland hade fadern studerat trans och dess terapeutiska betydelse, och på ett sätt följde Deren i sin faders fotspår. Istället för att vetenskapligt ta sig an ämnet närmade hon sig det genom sitt passionerade intresse för dans och ritualer. I sina senare filmer ville hon bort ifrån den personliga inblicken och istället förmedla den kollektiva, synliga verkligheten.
När hon tilldelades Guggenheimstipendiet använde hon pengarna till att finansiera flertalet resor till Haiti och inspelningar av Voodookulturens ritualer. Men Deren gjorde inte bara research, utan blev accepterad av haitierna och deltog själv i deras ritualer. Hon blev till och med utnämnd till Voodooprästinna och höll i egna ceremonier. I Maya Deresamlingen på Boston University, där allt originalmaterial finns arkiverat, finns timmar av inspelat material av vilt dansande människor i trans, vilket skulle utgöra materialet till den film som Deren aldrig hann färdigställa. Med filmen ville hon sammanföra sina konstnärliga intressen med de rituella ceremonier som blev hennes filosofiska, men hon fick aldrig chansen att sammanställa Divine Horseman före sin död.
Stan Brakhage, en av den amerikanske avantgardfilmens mest välrenommerade filmskapare och nära vän till Deren, trodde att Derens tidiga död i New York 1961 berodde på Voodookrafter. I dokumentären In the Mirror of Maya Deren redogör han på ett ytterst trovärdigt sätt för en händelse som låter närmast osannolik om det inte vore för att det handlade om Maya Deren. Under en filminspelning där Deren stötte på motstånd blev hon så rasande att hon rev ut ett kylskåp från sin plats i köket. Säkert kunde denna fascinerande kvinna flytta både berg och kylskåp, dels med hjälp av sin fantastiskt egensinniga kreativa förmåga och dels med Voodoons krafter.
Vad som är säkert är att Maya Deren har gått till historien som en av 1900-talets mest nyskapande, intensiva och egensinniga konstnärer. Hon revolutionerade den amerikanska filmvärlden och har stor betydelse för hur vi ser på film och dans idag. Hennes tankar och idéer kring konst, filosofi och världen runt omkring oss känns svidande aktuella och ringarna på vattnet bara växer. Hennes filmskatter fortsätter att fascinera, hon lyckas med konststycket att vara både feministisk inspiratör och stilikon. Maya Deren kommer alltid att locka nya beundrare och fortsätta att inspirera människor inom alla konstformer.
Helena Strängberg
Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Maya Deren: banbrytande artist | Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar