Leve modernismen!

Jag kunde inte låta bli att även lägga upp denna video, som jag gjorde 1997.
Jag blev detta år uppringd av en flygare. Han hette Per och bodde i Karlstad. Han försörjde sig på att göra informationsfilm om flygplan. Dessa gjordes ofta från luften så därför passade det bra att han själv även var flygare. Till vårt första möte kom han i eget flygplan. Han ringde en timme innan och sa att han nu lämnade Karlstad och det verkade vara OK med vädret så han skulle nog komma i tid.

Han ville göra lite extra för nästa film, en film för FFV, som skulle spelas in på
den vackra landningsbanan på Såtenäs, en militär flygplats. Den skulle sedan visas på Le Corbusier i Paris. Han ville ha dans i sin film. Han undrade om vi kunde hoppa som flygplan och även stanna i luften. Alla filmare frågar dansare det. Jag förklarade för honom att man bara kunde stanna i luften om man hade linor i ryggen. Detta har åtminstone kineserna fattat. Det brukar annars vara en önskan från dansarhåll; att filmaren ska få dansaren att stanna i luften, få dansaren att flyga.

Jag ville gärna arbeta med mina kära kollegor i dansgruppen Rödläppsång; Luisa Denward, Anki Olsson och Veera Suvalo Grimberg. Jag frågade dem om de kunde tänka sig att göra en provfilmning först. Det kunde de. Jag gick ut med dem och en kamera på en fotbollsplan i Majorna. Det snöade och de frös i sina sidenklänningar från Operan. Jag gjorde en modernistisk koreografi. Det var min kommentar till hela projektet. En kommentar till hela människa-maskin-framtid-tanken. Jag hyrde typiska modernistdansdräkter, jag lånade tre krigshjälmar från Borås stadsteater, hjälmar jag burit själv i en föreställning. Hjälmarna hade varsin framtidspryl på hjässan; en propeller, en zeppelinare och en jordglob. Dansarna dansade hela koreografin på fotbollsplan. De fick också springa och hoppa modernististiska hopp mot kameran.

Jag ville visa flygaren vad man kunde göra för att få dansare att flyga. Bland annat ställde jag kameran på ett mycket lågt stativ så att den var riktad mot himlen. Dansarna fick hoppa över kameran. Olika hopp, grand jetéer, snurrhopp, hopp med böjda ben. Jag slowade dessa hopp i redigeringen. Det blev det närmsta man kunde komma en flygning. Jag filmade även bilar med snett stativ så att de skulle se ut som flygplan på väg upp. Jag filmade hela koreografin från olika vinklar som jag klippte efter varandra och förklarade olika kamerautsnitt vi kunde använda. Koreografin logisk från början till slut. Därefter klippte jag upp hela koreografin, varvade dans med hopp och spring och bilar, som exempel på hur man kunde varva flygplan och dans. Flygaren och hans fotograf fick titta på min film innan vi började spela in.

Maria Bratt ersatte Anki Olsson när själva inspelningen av flygfilmen gjordes. Anki hade skadat höften. Det var vackert när hela landningsbanan tändes upp. Lamporna i olika färger glimmade mot det grå. Dansarna fick springa mot kameran på Såtenäs landningsbana, som tre exotiska fåglar. Flygaren gjorde precis som jag sagt och fotografen ställde kameran där jag sa att han skulle ställa den. Flygaren ville ha en enda egen bild. Han gick fram till Maria och frågade om hon kunde göra ett hopp och liksom stanna i luften. Det kunde hon inte. Men fotografen filmade några grand jetéer som hon gjorde mot kameran

Därefter filmade jag en kort snutt i Konsthögskolan Valands studio för att få fler bilder från vår lek med modernismen och vår kärlek till Martha Graham. Då hoppade jag själv in för Veera som skadat handleden. Jag klippte ihop denna längre version till Bartoks underbara musik. A, det var så längesedan.




Här är Martha Graham, en ikon i modern dance: