Danssyndrom

En knippe svenska dansfilmer av
Håkan Berthas , Anna Ehnsiö , Eva Ingemarsson , Pavel Kassius , Sofi Lagergren , Anna Linder , Maja Lindström , Niklas Rydén , Ami Skånberg , Mary Westermark


DANSSYNDROM är ett spännande projekt som har målet att exponera en filmgenre som inte ofta får distribution. Med en blandning av olika svenska regissörer och koreografer ger DVDn en bild av det stora utbudet av dansfilm som finns i Sverige.

Bl a finns denna fina film av Håkan Berthas och Virpi Pahkinen, Atom by Atom:



Går att beställa på http://www.subdvd.com/

In the Mirror of Maya Deren

Denna dokumentär om Maya Deren, In the Mirror of Maya Deren av Martina Kudlacek går att beställa från http://www.subdvd.com/

Tidningen Kulturen - skriver idag om Maya Deren

Maya Deren: banbrytande artist
Porträtt

Maya Deren (1917-1961) var en pionjär inom den amerikanska efterkrigstidens avantgardefilm. Feministisk inspiratör, banbrytande koreograf, Voodooprästinna, etnograf, filosof, dansare och poet. Ett "flower child" före sin tid som vägrade låta sitt stora krulliga hår klippas i tidsenliga frisyrer och som klädde sig helt efter eget huvud. Inte undra på att denna fascinerande multitalang inspirerat mängder av konstnärer inom olika områden, och fortfarande lockar åskådare och beundrare.

Maya Deren var en av de första att experimentera med dansfilm, och förändrade totalt synsättet på vad dans och film kunde vara. Dansfilmfestivalens andra dag vigdes därför åt ett specialprogram curerat av Alla Kovgan och Christina Galanpoulou, en rysk filmmakare bosatt i Boston och en grekisk konsthistoriker och grundare av festivalen VideoDance i Aten. Efter en introduktion visas regissören Martina Kudlácêks In the Mirror of Maya Deren, en riktig djupdykning i Derens liv och konstnärskap.

Vi kommer henne in på skinnet i denna välgjorda och stämningsfulla dokumentär, full av exklusivt material och med stämningsfull musik signerad John Zorn. Därefter visas sex av Maya Derens egna kortfilmer ackompanjerade av livemusik från den svenska elektronikaartisten Sophie Rimheden. Hon gör ett fantastiskt jobb; musiken är abstrakt, vacker, stämningsfull och precis sådär lagom åbäkig. Det är nästan som om filmerna vore gjorda för Rimhedens musik. Samarbetet blir också ännu en påminnelse om hur tidlösa Derens filmer är, och att bra konst saknar bäst föredatum. Det är upplyftande att se hur hennes speciella stil inte har stelnat till att enbart platsa i ett filmhistoriskt arkiv, utan än idag vrider ut och in på människa, tid och rum.

Maya Deren föddes som Eleanora Derenkovskaya i Kiev den 29:e april 1917, det ryska revolutionsåret. Politiska och ekonomiska faktorer tvingade familjen att 1922 fly till New York, där fadern förkortade efternamnet till Deren och startade en psykiatrimottagning. I New York växte hon upp, studerade journalistik och litteratur, och blev sedermera personlig sekreterare åt dansaren och koreografen Katherine Dunham. Denna Dunham gav henne dansklasser och introducerade henne för den haitiska Voodookulturen med dess speciella dans, något som kom att prägla Derens konstnärskap under resten av hennes liv.

Under studietiden hade Deren ett kortvarigt äktenskap med en rysk socialist, det sprack när hon i Los Angeles mötte den tjeckiska emigranten och filmmakaren Alexander Hammid. 1943 blev han hennes andra make. Det var också Hammid som gav henne namnet Maya efter Buddhas mor, men namnet betyder också vatten och "illusionens slöja" inom den hinduiska mytologin. Hammid blev den som introducerade Maya för film, vilket kom att förändra hela hennes liv.

Före filmens intåg var Deren huvudsakligen poet, med egna ord: "not a very good poet, because my mind worked in images which I was trying to translate into words." I filmen ansåg sig Deren inte ha hittat ett nytt medium, men att äntligen ha hittat hem till den värld där språket var hennes modersmål. I Kudlácêks dokumentär berättar Maya Deren själv med sin hesa, nästan spruckna röst: "If I did not live in a time when the film was accessible to me as a medium I would have been a dancer or perhaps a singer. My reason for creating them is almost as if I would dance, except this is much more marvelous dance. It's because in film I can make the world dance." Det går nästan rysningar utmed kroppen, så självklart känns det.

När Deren hittade fram till den uttrycksform som skulle bli hennes hade filmen funnits i ungefär 40 år och redan skapat flera både kommersiella och experimentella grupperingar som Deren var mycket väl medveten om. Men istället för att gå med i någon av dem grundade hon en helt ny form av filmkonst. Hon kritiserade starkt det mansdominerade Hollywood för dess konstnärliga, politiska och ekonomiska monopol inom den amerikanska filmen och för att vara alltför litterärt bunden. "Mina filmer kostar vad Hollywood spenderar på läppstift", sa Deren själv, och stod som stark motståndare till allt vad Hollywood kom att betyda. Men hon kände sig inte mer hemma i den abstrakta filmvärlden.

Meshes of the afternoon
Många försökte para ihop henne med surrealiströrelsen, men alla sådana försök gjorde Deren rasande. Hennes första film från 1943, Meshes of the Afternoon med sig själv och maken Hammid i huvudrollerna blev också hennes mest berömda. Den är full av freudianska omgivningar, drömlika landskap, undertryckt sexualitet och feministiska referenser - och gjorde henne till något av en ikon inom surrealism- och dadaismen. Trots framgången försökte Deren under resten av sitt liv tvätta bort surrealiststämpeln, hon sökte desperat efter ett alternativ till rörelsen och värdesatte sina senare filmer mycket högre.

At Land som kom 1944 experimenterar likt debuten med tid och rum, kanske ännu mer. Där spelar Deren en alienerad människa, uppspolad på en strand, som misslyckas med att integrera sig i miljön av socialiserande människor. Kompositören John Cage var delaktig i filmprocessen och syns också däri som en av alla middagsgäster runt ett långbord. Det är ett mästerverk som genom ett dagdrömmarfilter behandlar känslor av makt, oro, utanförskap och sexualitet. Deren själv menade att där Meshes in the Afternoon på ett nästan expressionistiskt sätt visar den inre världens möte med den yttre, handlar At Land mer om den yttre världen och dess dynamik. Hon jämförde sina filmers utveckling med att gå från att handla om en fisk, för att till slut handla om havet och det stora hela.

Maya Deren fortsatte att experimentera med film, och upptäckte till sin stora förtjusning fler fördelar ju mer hon spelade in och redigerade. Slowmotion var en av de saker som fascinerade henne omåttligt. Hon menade att det var "tid i mikroformat", och fann att det kunde göra underverk med de mest vardagliga rörelser. Att spela upp rörelser baklänges, eller filma med en uppochnervänd kamera blev också tekniker som Deren återkommande använde sig av. Hon menade att det inte bara visar en ny kvalitet i rörelsen som sådan, utan också skapar en högst revolutionerande ny verklighet. Hennes filosofiska tankar kring konsten och tekniken finns nedskrivna i boken An Anagram of Ideas on Art, Form and Film och i flera av de många artiklar hon fick publicerade.

Maya Deren var säkerligen inte den första att filma dans, men hon gjorde de första seriösa försöken att bygga en bro mellan dansens och filmens medium, och identifiera förhållandet däremellan. Att föreviga dans för dansens skull fann hon ointressant. Deren frigjorde dansen från det geografiska, rumsliga och tidsmässiga beroendet och gick ibland så långt som att frigöra den ifrån rörelse. I hennes filmer är dans ofta vad vi kan kalla en slags icke-dans, som reaktion mot vad som idag ibland kallas dans-dans.

Deren använde kameran och redigerandet på ett sätt som skapade nya koreografiska mönster, rörelser och utrymmen. Men den stora förändringen med hennes filmer var dans och tidsperspektivet. Därför kan vi i A Study of Choreography for the Camera (1945) se ett baletthopp som varar i en och en halv minut. I Ritual of Transfigured Time (1945-46) dödar tiden; flickan rör sig långsammare och långsammare för att så småningom stanna upp helt, medan fönstret förvandlas till en brud.

Redan som barn fascinerades Deren av det mänskliga psyket. I Ryssland hade fadern studerat trans och dess terapeutiska betydelse, och på ett sätt följde Deren i sin faders fotspår. Istället för att vetenskapligt ta sig an ämnet närmade hon sig det genom sitt passionerade intresse för dans och ritualer. I sina senare filmer ville hon bort ifrån den personliga inblicken och istället förmedla den kollektiva, synliga verkligheten.

När hon tilldelades Guggenheimstipendiet använde hon pengarna till att finansiera flertalet resor till Haiti och inspelningar av Voodookulturens ritualer. Men Deren gjorde inte bara research, utan blev accepterad av haitierna och deltog själv i deras ritualer. Hon blev till och med utnämnd till Voodooprästinna och höll i egna ceremonier. I Maya Deresamlingen på Boston University, där allt originalmaterial finns arkiverat, finns timmar av inspelat material av vilt dansande människor i trans, vilket skulle utgöra materialet till den film som Deren aldrig hann färdigställa. Med filmen ville hon sammanföra sina konstnärliga intressen med de rituella ceremonier som blev hennes filosofiska, men hon fick aldrig chansen att sammanställa Divine Horseman före sin död.

Stan Brakhage, en av den amerikanske avantgardfilmens mest välrenommerade filmskapare och nära vän till Deren, trodde att Derens tidiga död i New York 1961 berodde på Voodookrafter. I dokumentären In the Mirror of Maya Deren redogör han på ett ytterst trovärdigt sätt för en händelse som låter närmast osannolik om det inte vore för att det handlade om Maya Deren. Under en filminspelning där Deren stötte på motstånd blev hon så rasande att hon rev ut ett kylskåp från sin plats i köket. Säkert kunde denna fascinerande kvinna flytta både berg och kylskåp, dels med hjälp av sin fantastiskt egensinniga kreativa förmåga och dels med Voodoons krafter.

Vad som är säkert är att Maya Deren har gått till historien som en av 1900-talets mest nyskapande, intensiva och egensinniga konstnärer. Hon revolutionerade den amerikanska filmvärlden och har stor betydelse för hur vi ser på film och dans idag. Hennes tankar och idéer kring konst, filosofi och världen runt omkring oss känns svidande aktuella och ringarna på vattnet bara växer. Hennes filmskatter fortsätter att fascinera, hon lyckas med konststycket att vara både feministisk inspiratör och stilikon. Maya Deren kommer alltid att locka nya beundrare och fortsätta att inspirera människor inom alla konstformer.

Helena Strängberg

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Maya Deren: banbrytande artist | Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel

Ett samtal om videodans mellan mig, Octavio Iturbe, Miread Turner och Silvina Szperling i Buenos Aires 2005

Namedropping
Octavio: Bor du i Göteborg? Jag var i Göteborg med Wim för sju år sedan.
Ami: Wim Vandekeybus? På Pustervik? För sju år sedan höll jag min förstfödde son i mina armar och missade allt som hade med dansscenen att göra. Jobbar du mycket med Wim?
Octavio: Jag startade Ultima Vez med Wim. Jag har gjort en del film med honom.
Ami: Vilken film då?
Octavio: Roseland t. ex.
Ami: Roseland!!! Är det inte den filmen med tegelstenarna? Det är en av mina absoluta favoriter. Jag har velat få tag på filmen i elva år.
Octavio: Du kan få den av mig.
Ami: Nu är jag lycklig. Det betyder att du jobbar med Walter Verdin?
Octavio: Japp, vi har jobbat mycket ihop.
Ami: Känner du Charles Atlas?
Octavio: Ja. Miread, vet du vad Charlie Atlas gör nuförtiden? Filmar han?
Miread: Jag tror han gör något med Cunningham. (Det gör han. Filmen är redan klar.)
Ami: Jag bodde hos Charles Atlas i New York en gång när jag inte hade någonstans att bo.
Octavio: Jag med. Jag och Wim gästspelade på The Kitchen så då bodde vi där. Dansvärlden är såå liten. Miread, vet du vad som hände med Michael Clark?
Miread: Han blev sjuk.
Octavio: Så han dansar inte mer?
Miread: Han har just börjat igen.
Octavio: Men var han inte helt otrolig? Klassisk dansare, fantastisk. Och som koreograf ett stjärnskott?
Det såg man redan i filmen va?
Ami: Du menar Hail the New Puritan? Jo, det var verkligen in the life of Michael Clark. Hans studio som också var hans hem, hans dans, hans transavänner, hans gående på klubbar, iklädd... kilt, eller hur? Jag ville äga en steadicam efter den filmen.
Octavio: Vad gjorde Charlie (Atlas) efter den filmen?
Ami: Han gjorde någon konstpornografisk film med danska musikgruppen Sort Sol. Han visade den för mig och mina medarbetare men han gick ut under visningen så det kändes som han inte riktigt kunde stå för den. Han visade Blue Studio med Merce Cunningham också.
Octavio: Har du sett Blush? (Wim Vandekeybus)
Ami: Är det den med grodan?
Octavio: Ja. Vad tyckte du om den? Den är ju också lite avklädd.
Ami: Det är skillnad på nakna dansare och porr. Bitvis helt fantastisk men alldeles för lång.
Octavio: Jag sa det till Wim. Jag försökte få honom att klippa ner den men det var inte tillräckligt. Han stoppade mig. Han håller på att förändras och är så inne på fiction och att det ska vara långt.

Jag beställde yerba mate, nationaldrycken som vanligt folk dricker lika ofta som svensken dricker kaffe. Det är ett starkt uppiggande örtte som dricks ur en kalebassmugg med ett metallsugrör som också är en sil. Martin från Uruguay ville dela muggen med mig. Octavio berättade och visade hur folk går omkring i Uruguay, med en termos inklämd under armhålan och kalebassmuggen med örtblad och sugrör i i handen.

Octavio: Överallt såg man det.
Silvina: Det var Ami här som inte gillade att du hade japanen att dricka mate. Hon såg filmen i Brighton. Ami, det var Octavio som gjorde Montevideoaki!
Ami: Jag visste inte hur vanligt det är med mate. Jag tyckte att det bröt hela världen som filmen skapat. Jag trodde dansaren sippade på en vanlig paraplydrink efter att ha dansat så fantastiskt.
Octavio: Det var bara så absurt att en japan skulle dricka mate.
Ami: Så du har gjort Montevideoaki också? Jag älskar den. Trots maten.
Octavio: Det var mitt livs lättaste film. Den tog mig två dagar att filma och två dagar att klippa. Musiken var redan klar, koreografin också.
Ami: Inga ljudeffekter?
Octavio: Musiken var sådan. Jag har förresten jobbat en del med Rasmus.
Ami: Ölme? Rasmus Ölme?
Octavio: Ja.Han är mycket på Kanarieöarna. Han pratar som en riktig Kanariebo. Jag gillar honom jättemycket. Jag har lärt mig mycket om naturen från Skandinavien. Ni är medvetna om årstidsväxlingarna. Jag hade en norsk pojkvän i fem år. Han dansade med Wim. Han lärde mig att uppskatta och ta hand om naturen. Han sa åt mig att inte plocka växter hursomhelst. Han visste att ett litet blad kunde bli en blomma. Han dansar inte längre, han studerar till arkeolog. Haha.

Octavio Iturbe glömde bort att ge mig Roseland, så den fattas mig ännu. Men här är ett klipp ur fantastiska BLUSH av Wim Vandekeybus:



Och här hela filmen Montevideoaki som vi talade om ovan.
Montevideoaki, med japanska dansaren Hiroaki Umeda, redan en klassiker.

XII Festival VideoDanza 2010 i Buenos Aires, Argentina

Denna festival som leds av underbara Silvina Szperling (jag kallar henne Divina Silvina) har jag medverkat i många gånger. 2005 var jag där personligen för att visa Panelhönan/Wallflower. Octavio Iturbe, som gjort många dansfilmsklassiker, bl a med Wim Vandekeybus och Anne Theresa de Keersmaecker höll en videodansworkshop. Passa på att möta spännande konstnärer, rök cigarr och dansa tango.

XII Festival VideoDanza BA 2010

September 4 to 12, 2010
DEADLINE: June 15, 2010
www.VideoDanzaBA.com.ar
www.movimiento.org/profile/VideoDanzaBA

| Call for entries 2010
DEADLINE: JUNE 15, 2010

The International Festival VideoDanzaBA opens its call for selection for its twelfth Edition, to be held from September 4th to 12th, 2010.

The call opens in two categories:
• Video-dance as an art form
• Documentaries on dance


For entry form and regulations, please visit www.movimiento.org/profile/VideoDanzaBA

Pieces must be sent by regular mail up to June 15th, 2010 to:
FESTIVAL INTERNACIONAL VIDEODANZABA
CENTRO DE INVESTIGACION CINEMATOGRAFICA
Benjamín Matienzo 2571 (C1426 DAU)
Buenos Aires – Argentina

Här är ett klipp ur Silvina Szperlings film SZiS:

15th Annual ADF Dancing for the Camera

International Festival of Film and Video Dance

Wednesday, June 23 – Sunday, June 27, 2010
CALL FOR ENTRIES

The American Dance Festival is is pleased to announce a call for entries for the 15th annual Dancing for the Camera: International Festival of Film and Video Dance. Showcasing work that makes innovative statements about the integration of movement and media, Dancing for the Camera has presented more than 300 films by artists from over 20 countries. Works chosen for the 2010 Festival will have the opportunity to be screened alongside classics of the genre in a special program celebrating the Festival’s 15th Anniversary. Certificates of Distinction will be awarded to works of exceptional merit.

Dancing for the Camera is directed by screendance artist and curator, Douglas Rosenberg. The 2010 Festival will take place from June 23 – 27 at Duke University's White Lecture Hall and the Nasher Museum of Art. All screenings are free and open to the public.

Entries should be submitted in one of the following categories:

Choreography for the Camera—Original work made specifically for video or film or re-staged for the camera.

Documentaries—Productions that include interviews or other educational elements in addition to choreography.

Experimental and Digital Technologies—Work that extends the boundaries of dance and can exist only in video, film, or new technologies.

Student Work—Submissions produced while the filmmakers were students or by current students.

Final Deadline: May 7, 2010
with $40 entry fee

Questions? Contact: adf@americandancefestival.org or 919.684.6402.

Anne Theresa De Keersmaeker och Thierry De Mey

Anne Theresa De Keersmaeker från Belgien har gjort många fantastiska dansfilmer
tillsammans med bl a Walter Verdin och Thierry De Mey. De är svåra att hitta på nätet, förmodligen pga av rättigheter men också snabba byten av teknik inom film, video och media.

1983 slog Anne T.D.K: igenom med sin Rosas danst Rosas till musik komponerad av kompositören Thierry De Mey.

Här är en promotionfilm inför nypremiären av samma verk, från 2008.

John Cage och Merce Cunningham

Jag hittade just denna pärla, där Merce Cunningham dansar till musik av John Cage. Multimedia innan ordet var uppfunnet.

Dans och Cirkus för kamera – sommarkurs

Dans och Cirkus för kamera – sommarkurs
4,5 Hp
Ansökningsdag: 7 maj
TID: 12 juni -19 juni 2010

Kursen vänder sig till dig för dig som i samband med dans eller cirkus har erfarenhet av film. Du har tidigare verkat som producent, fotograf, regissör, koreograf, och eller dansare/cirkusartist i filmsammanshang.
Under åtta dagar får du möjlighet att gå från idé till handling.
Med internationella gästlarare från Island, England och Sydafrika/Danmark tränas du i att gå från den första vaga tanken som leder till en idé och vidare till handling. Du arbetar i grupp och tränar teamarbete. Du får lära dig omvandla dina idéer till storyboard, att göra ansökan och söka möjliga finansieringsvägar. Och att omsätta idéerna till film. Och förstå hur du ska tänka i samband med ljudsättning.
Kursen innehåller arbete i grupp, diskussion/samtal, seminarier samt föreläsningar.
Kursen ges på första hand i engelska.

Krav: Du har egen kamera och gärna dator med redigeringsprogram med dig under sommarkursen.

Behörighet
Grundläggande behörighet för Danshögskolan, tidigare erfarenhet från dans och cirkusområdet, samt egen erfarenhet från produktion av film.

Ansökan görs på ansökningsblankett som finns på Dans och Cirkushögskolans hemsida www.doch.se. Vi vill att du skriver vad du tänker använda sommarkursen till
och att du skickar med DVD eller annat material som verifierar tidigare filmarbete.

Kursledare är Christina Molander, teaterchef/konstnärlig ledare Moderna Dansteatern och initativtagare /festivalgeneral för SHOOT Dance for Screen.

Gästlärare:
Shelly Love, Helena Jonsdottir, Jeannette Ginslöv samt Anna Linder.

För mer information kontakta
Christina Molander: christina@modernadansteatern.se
Bodil Persson tel. 08-562 274 63 eller e-post: bodil.persson@doch.se
Prefekt för kursverksamheter och uppdragsutbildningar.

Här är klipp ur Shelley Loves film The forgotten Circus


En kort presentation av Jeanette Ginslöw: